För några dagar sedan fick jag en faktura på posten från ett företag som heter Marantana AB. Jag har tydligen varit inne på webbsidan www.livsprognos.se och gjort ett så kallat ålderstest. Jag trodde det var ett skämt först när jag öppnade brevet och läste vad som stod. Trodde det var någon typ av bluff. Men det är det alltså inte. Man kan gå in på denna hemsida, göra ett ålderstest (som kostar riktiga pengar (!)), och få veta hur länge man kommer leva.
Det hela kändes lite roligt men samtidigt väldigt konstigt. Hur har de kommit fram till att jag kommer dö den 9:e januari 2070? Hur vet de att jag kommer leva ett underbart liv? Och hur vet de vad för typ av livsstil jag lever?
Så många frågor.
Jag skrev ett mejl till Livsprognos.se och förklarade att det måste skett något fel, att jag aldrig använt mig av deras tjänster eller ens varit inne på hemsidan. Bad dem även kolla upp vilken IP-adress det skickats från och vilken e-postadress som använts. Efter lite detektivarbete hittade jag en profil på nätet som använder sig av e-postadressen.
Säg hej till Murad, 48 år från Sudan och bosatt i Stockholm.
Kundtjänsten på Livsprognos.se tyckte att det här var ett brott och att jag borde gå vidare med en polisanmälan. Jag vet inte riktigt. Jag tycker mest att det känns väldigt olustigt att en 50-årig sudanesisk man vill veta när jag kommer dö. Borde jag känna mig speciell liksom?
Gårdagens spelning på Debaser Slussen var årets höjdpunkt i musikväg. Jag har väntat i nästan två år på detta, och nu hände det äntligen. Noise-bandet Lightning Bolt från Providence, USA spelade röven av alla som befann sig i lokalen. Jag tror min Facebook-status sammanfattar hela upplevelsen ganska bra;
George är blöt av svett. Det ringer i öronen. Kläderna är sönder. Skorna är nedtrampade. Knogarna är ömma. Hjärtat slår snabbt. Jag har överlevt... Lightning Bolt.
Dagen efter brusar det fortfarande i mina öron. Jag har svårt att höra vad folk säger.
Lightning Bolt står aldrig på scen. De spelar alltid på golvet för att det hela ska bli så äkta som möjligt. För att liksom vara "på samma nivå" som alla andra.
Känslan är helt obeskrivlig. Att stå där längst fram, ensam, fast omgiven av en galen folkhop som hoppar, headbangar, armbågar sig fram i en total anarki. Där folk spiller öl över ens ansikte, sliter av sig tröjorna och fullständigt skiter att man inte får röka inomhus. Att släppa taget och låta musiken styra kroppens rörelser. Att fortsätta dansa, även när man är utmattad. När basen greppar tag i ens ryggrad och skakar om en våldsamt. Det hela kändes väldigt voodoo-aktigt, om jag ska beskriva det med ord. Det var många som var i trans.
Den här spelningen känns helt enkelt som något man bara inte fick missa. Ungefär som Death From Above 1979 på Popaganda för tre år sedan.
Jag tycker väldigt synd om alla (t.ex. min kompis Joachim som inte fick permission från lumpen, my heart goes out to you) som inte var där och upplevde detta. Dock fruktar jag, som någon skrev på PSL-bloggen, att all musik man lyssnar på efter detta kommer framstå som vaggvisor.
